Klara utmaningen att få rätt mängd sömn

Gå från bebisnatt med total upphackad nattsömn till simmorgon kl 06:00 går det? Är det rimligt? Svaret på det är dubbel ja!

 

I min strävan att gå från stress i livet till balans så är sömnen en pusselbit som jag aldrig riktig lyckats få på plats. Med mycket ansvar på jobbet, hög belastning men framförallt engagemnag i jobbet, som har fått huvudet att gå på högvarv, så har min sömn rubbats i grunden tror jag.

Jag har levt under många år där jag inte kunnat sova längre än till fem på morgonen. En dag kände jag att  det inte var värt det. Jag ville känna mig stark och leva i balans och kom fram till att just den känslan är viktigare än väldigt mycket annat i livet. Jag började öva på att sova mer och hitta återhämtande pauser.

Det tog tid men en dag så hade kroppen lärt sig att sova när det väl behövdes ända till 09:00 en lördag morgon. Men att hinna med kvällens bestyr och komma i säng kring 22:00 är en ordentlig utmaning under en vanlig arbetsvecka. Men som mammaledig är det en annan sak. Klockan 22:00 är läggdags numera i det här huset. Har man en bebis som helammas och inte går att styra då gäller det att sova när tillfälle ges.

Har jag sovit dåligt vill jag inte belasta kroppen mer genom att träna den dagen = Går jag inte lägger mig i tid så blir det ingen träning. För ett som är säkert, med bebis blir det dålig sömn, riktigt dålig sömn vissa nätter.

Torsdagmorgonar är ett par veckor framöver simgorgonar med Täby Sim. Den här veckans onsdag natt blev riktig bökig med lillaskruttan. Först efter midnatt kom hon till ro så jag kunde sova. Klockan stod på 05:20 och där emellan vaknade hon ett par vändor.

Som tur är kan jag sova middag när det behövs. Så jag var inte helt död när jag hasade iväg till simhallen. Tvärtom. Jag var förväntansfull och piggnade snabbt till i vattnet.
Tränaren hade komponerat ett 60-minuterspass som vi lätt kan köra på egen hand med syfte att bygga simstyrka och förbättra simkonditionen.

Under de första längderna under ett simpass är jag en katastrof i vattnet. Jag behöver verkligen simma in. Jag var minst en halv längd efter alla andra. Men när hälften av det tuffa övningarna, tex 600 m med paddlar i intervallform, så började jag vakna till liv. Vips så är jag istället en halv längd före många i gruppen.

Passet som innefattar allt från benspark, till polosim och intervaller med paddlar kändes som en ordentlig genomkörare. Så skön känsla! Jag längtar redan till nästa vecka!!

Nu längtar jag efter fördjupning

Jag springer. Jag läser. Jag skissar på en träningsplanering på post-it-lappar. Just nu är jag sugen på att fördjupa mig i löpningen, lära mig mer om teknik och träningsupplägg. 

 

Härlig semesterlöpning på Öland. Foto: Kicki Jacobsson

Jag har läst mängder av artiklar, bloggar, böcker och annat om löpning genom åren. Och självklart har jag anammat en hel del av kunskapen. Men jag springer och tränar allra helst på känsla. Jag låter dagsformen avgöra. Fantasin.

Och det är så jag allra helst vill ha det men så står man här nu med en kropp som tappat en hel del styrka och fart under 9 månadersgraviditet och efterföljande utmaningar. Det är då tankar kring intervaller och träningscheman dyker upp i huvudet. Att enbart beta av härliga distanspass ger mig helt klart tillbaka formen i själen men inte i benen. I alla fall inte fort nog.

Dessutom är det ju kul med kunskap. Här hemma finns det redan en massa bra böcker. Jag har plockat fram:
"Maraton och andra långlopp, träna med Anders Szalkai" och
"Löpträning mitt i livet, spring snabbare med kunskap, glädje och enkelhet"

På inköpslistan står Lofsans bok "Stora löparboken för kvinnor" för att jag är nyfiken på hur hon anser att träningen ska se ut när man är kvinna.

Jag tycker Szalkais bok är bra, lättläst och inspirerande men när jag tittar på programmen och uppläggen så känner jag att nej, jag kan inte bli så snabb som programmet utlovar med hans träningsschema. Jag måste träna hårdare. Den är inte anpassad för kvinnliga löpare.

Jag fortsätter att ta det försiktigt. Det känns i hela kroppen efter ett pass men sakta börjar jag hitta löpsteget.
Under den första kilometern, när jag rullar igång kroppen så känns det som jag dunsar fram och armar och ben hänger inte med. Men så lossnar det, kroppen minns rörelsen och kring 5:e kilometern känns det riktigt bra.
Men så mycket längre än 5-6 kilometer har jag inte sprungit än. Jag ska inte stressa fram skador.

I går blev det 5 km med fokus på teknik och löpsteget. Jag tvingade upp kroppen, fram med höften och letade efter den aktiva känslan i steget. Jag fejkade att jag är i form med syfte att träna relevanta muskler.

Det ska nog gå det här!! Med fördjupning och planering kanske jag rent av blir lite, lite vassare än tidigare år.

Varvar simträning med strong mama-övningar

I går var jag på SATS Strong mama-pass och avslutade dagen med open water-sim. Känner mig helt nyförälskad i simmet igen. Hur är det möjligt att bli helt euforisk av lite plaskande i en sjö?!

 

Total simlycka. Perfekt att kombinera träning med familjens aktiviteter.

Okej, jag ser det mest som en social aktivitet. SATS pass som heter Strong Mama lärde mig inget nytt eller erbjöd inget som jag inte kan göra själv här hemma på gräsmattan. Möjligen då att övningarna som jag tycker är ganska ostimulerande, blir gjorda.

Jag bytte kommun och flyttade från Värmdö till Täby i juni. Det betyder att alla mina kompisar finns på andra sidan stan och jag behöver jobba upp lite nya bekantskaper i min nya hemkommun. (skicka gärna ett mail om du är sugen att ses. Jag skulle bli jätteglad. Jag är inte bara social på internet, jag är en sådan där som  även gillar att träffa folk IRL.

Passets upplägg bjöd inte på några nyheter för mig. Synd. Dessutom så kände jag ett starkt tryck att hålla mig på nivå 1 av de olika nivåerna som erbjöds eftersom min bebis bara är 11 veckor och det kontrollerades noga ... dock så känner jag att jag åtminstone klarar att göra armhävningar på knä ... Men nåja ... det var kul att se alla fina bebisar. Min tjej såg ju till att börja gråta direkt och drog igång hela gänget ... ooops ... sedan sov hon sött resten av passet ...

När pappa Roger dök upp efter jobbet så kastade vi snabbt ned våtdräkt, badkläder, grill och så sladdade vi förbi Willys och köpte helt enkelt ett stort paket korv, bara för att få njuta av sommaren lite, lite extra och slippa stå hemma och laga mat.

Det blev mitt andra simpass i sjön och känslan, den känslan!!! Jag är i sjunde himlen och jag har drabbats av en andra omgång förälskelse i simningen.

Ni som följt mig ett tag känner till min vattenrädsla. Den är helt gone!! Borta! Så känns det just nu. Trots att jag inte har simmat på flera månader så känns det som simmet har mognat.
Jag kliver i vattnet (nix dyker absolut inte) och borrar ned mig djupt under ytan utan att tänka. I mitt huvud checkar jag av minneslistan:

Neutral nacke. Ned med höften, spänn rumpan. Axelbreda armtag. Slappna av med handen. Glid på tagen. Och så vidare.

Just där och så skulle jag vilja ha ett slipat ögat som ser vad jag gör för fel. Känslan jag har är så bra!
Plötsligt simmar jag rakt. Jag har inga problem att kika upp över ytan med bara glasögonen.
Desto djupare jag klarar att ligga under ytan och ändå sippa efter luft desto härligare känsla!
Nu se jag framemot en vinter där jag kan utveckla simningen ytterligare. Jag ska gå från känslan att jogga i vattnet till att klara av att springa i bra distanstempo.

Upp ur vattnet full av simglädje.

Ensam i sjön ger bästa känslan.