onsdag 13 januari 2016

Take it slow

I bland försvinner kvällen (ganska ofta) och det blir bara försent att träna, men så gör man det i alla fall. De passen blir nästan alltid mina bästa. Fokus, glädje och massor av inspiration.


Benen ska bli starkare och snabbare.


I går började jag dagen med grötfrukost och kravlöst cyklande på trainern. Det kändes tungt, trist och segt.

Jag har haft en lång period av dålig sömn och vissa dagar har jag känt mig ledsen och frustrerad och vissa dagar enbart full av acceptans. Uppemot tre gånger per timme mellan 00:00 och 05:00 tills jag inte kan somna om mer, har min söta lila bebis väckt mig. Ni som vet – man vill ju bara gråta. Men så igår såg vi en stor framtand i överkäken som spruckit fram och jag fylls av hopp. Jaha!! Det är klart att det har varit tanden som stört Edith på natten.

I natt har jag faktiskt sovit! Kroppen känns helt annorlunda. Lättad!

Dålig sömn innebär mycket mer vila och anpassad träning, kortare pass. Inga krav. Jag tar det bara slow!
I helgen blev det inget långpass och ingen skidåkning som jag planerat, på grund av trötthet. När det gällde skidorna så valde jag faktiskt att avstå. Jag såg på sociala medier att lördagen hade lockat 3000 åkare till det stackars konstsnöspåret i Täby/Arninge (precis utanför vårt nya hus) så nej ... Jag vill inte trängas. Jag vill köra! Så taktiken framöver kommer att bli: Pannlampa och skidtur när mörkret faller och de flesta går hem.

I går hade jag bestämt att jag ville gå till gymmet efter middagen. Men så drog matlagningen ut på tiden och vips var det egentligen försent att gå men så bestämde jag mig att träningen skulle bli av. Nu på kvällen kände jag mig pigg, tillskillnad från förmiddagen när cyklingen bara var tung och trist. Det blev ett sådant där pass som man bara blir så TACKSAM över att det blev av, att man tog sig i kragen, prioriterade och bara såg till att det blev något, för det blev ju riktigt bra.

2 kommentarer:

  1. Sömn kan verkligen göra underverk! Och bristen på den förvandla vem om helst till en utvarttnad trasa. Nu, när min Pumla blivit 11, kan jag knappt begripa hur jag lyckades överleva det första året.
    Så coolt att du ger dig på ironman igen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh tack! Jag kom igång så bra med triathlonträningen innan graviditeten så jag vill inte tappa bort den. Det känns helt rätt att sikta på Ironman ett år till.

      Radera