Magi i öppet vatten

Underbart. Magiskt. Sååå mycket bättre än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. 23 grader i luften och 17 grader i lilla sjön Kvarndammen. Utan att jag visste ordet av så hade både jag och min våtdräkt premiärsimmat i öppet vatten.

 

Kolla in! Här är jag som varit väldigt skeptisk mot vatten i hela mitt liv!

Jag trodde aldrig att jag skulle känna så. Roger trodde absolut inte att jag skulle reagera som jag gjorde. Helt plötsligt föreslog Roger att vi skulle premiärsimma i öppet vatten. 23 plusgrader ute, sol och jag hade klippt gräset med en handjagare, ilsket, så svetten sprutade så jag tyckte att ett dopp lät som en bra idé. Även så här tidigt på sommaren.

Trevande, försiktigt och en smula skakis tog jag mig i vattnet från en klippa. Jag gav mig inte tid att tänka utan tog genast ett djupt andetag och så ner med ansiktet i vattnet och så började jag crawla.

Det var mörkt där nere. Jepp, detta är Sverige och inte Thailand. Men oj så vänligt vattnet kändes. Jag simmade, tog luft, simmade lite till och wow ... att simma i öppet vatten med våtdräkt var ju hundra gånger lättare än att simma i bassäng med både fenor och dolme.

Jag gillar naturen bättre än simhallen. Här kan jag bara slappna av och  plaska bäst jag vill och det gick superbra. Det kändes lätt (fast ändå svårt)!
Luften räcker ganska dåligt men jag känner att det handlar mest om vana.

Oj vilken härlig sommar det kommer att bli! 

Jag och Roger simmade tre vändor till andra sidan sjön. Sedan blev det en snabblunch och upp på cykeln, 35 km, medan Roger fick vila sina maratontrötta ben!

Det blev en helt fantastiskt underbar dag!

Jag simmade till andrasidan sjön tre gånger och är sjukt stolt.

 

Intressant att se mig själv på bild. Lite teknikslip behövs kan man ju säga ...

Cyklat upp humöret

Så där ja! Äntligen. Tänk vad ett ynka litet cykelpass kan göra för humöret. 

Vackert på Ingarö. Passerade en insjö med fint hopptorn.

Åh vad tacksam jag är att få unna mig att koppla av och lägga nästan en och en halv timme på att njuta av vacker natur, sol, ljumma försommarvindar. Nu står det klart – jag tycker om att cykla. Det här är en relation som kommer att bli långvarig.

Det är en underbar känsla att ligga i bockstyret, få ner kraften i benen och flyta fram längs vägarna. Farten är härlig. Det är grymt jobbigt. Hela kroppen aktiveras på ett skönt sätt.

Nu känner jag mig lite säkrare i sadeln. Inte lika orolig för trafiken. Den där rädslan för att sitta fast med fötterna har jag glömt helt. Nu gäller det bara att beta av timmar av träning så ska nog jag också kunna cykla i anständigt tempo. I dag blev det 25 km/timme, inklusive lite fotostopp.

Och så har jag hunnit se ett tusental maratonlöpare gå i mål. Otroligt känslosamt att stå och se alla tappra som kämpat. Det fanns lika många målgångsstilar som löpare. Här är några exempel:

• Kraftig slagsida åt antingen höger eller vänster.
• Glädjerus, inklusive galen spurt runt hela Stadion.
• Hasandes med ett ben som inte fungerar.
• Joggandes med stolta barn.
• Gråtandes glädjetårar.
• Friandes till fästmön.
• Hand i hand med sin älskling.
• Springandes i sedled med allt fokus på publikens jubel.

Ja, så var det en och annan som la sig ner på banan bara några meter framför mål och kunde inte resa sig igen. De flesta grinade illa och alla såg riktigt, riktigt trötta ut!

Imponerande!

Min älskling var bäst av alla!

Tid att skapa mentala rum för vila

Återhämtning, vila, paus. Tid för egna tankar. För mig är det så viktigt att hitta stunder för total avkoppling. Lördagmornar med lång frukost är ett måste för mig, då och då.

 

Det är lördag. Min Roger har precis lämnat huset och begett sig till starten för Stockholm Marathon 2013, tejpad och invaselinad. Jag sitter kvar vid frukostbordet med min kaffe, njuter av stillheten. Jag behöver det!

Då och då får jag ett starkt behov av att skapa mentala rum där jag kan vila, samla tankarna och hitta nytt fokus i vardagen och framförallt i jobbet. Just nu är det så.

Jag märker att det är dags när mina effektiviteten plötsligt blir drastiskt sämre. Både hemma och på jobbet. Jag har ett kreativt jobb som kräver att jag är engagerad, känner glädje i det jag gör och är inspirerad. Därför blir det mitt jobb att se till att hitta det som gör mig glad. Som fyller mig med energi.

Just nu är känner jag att bästa botemedelt är att ge mig själv ett lugnt cykelpass. Jag har längtat massor efter att få cykla men tidsmarginalerna har inte varit på min sida. Kvällsjobb och en del läxläsning med min dotter och annat jox har kommit ivägen.

Maratonpackning. Här finns alla för att klara de dryga fyra milen.

Så därför fick Roger åka själv till starten idag. Jag ska cykla och sen supporta.

Det är härligt, soligt försommarväder här i skärgården men inne i Stockholm är regn utlovat till alla som ska springa maran. Jag ska självklart in och gratta Roger i mål och så har jag en snabb kollega som sprang Barecelona marathon på imponerande 3.16 i år. Jag vet att hon har tränat hårt för att förbättra tiden och jag är nyfiken på hur det kommer att gå.

Nästa vecka har jag Tjejvättern att se framemot/våndas över. Eftersom jag fortfarande är ganska ny på min cykel så tänker jag att jag får cyklade där 10 milen med huvudet. Istället för med benen!

 

Ny fin baddräkt och vindskydd till cykelskorna.

Gräset är inte grönare hos grannen, men kortare.