Klara större träningsmängd

– Min man ser ut som en kyckling eller nåt, med calf guards som sticker fram under morgonrocken.
Det var en kollega till mig som lite lätt frustrerad stod vid kaffemaskinen på jobbet i veckan och fnittrande berättade hur galen hennes man blivit.
– Han har blivit helt uppslukad av triathlon!

– Ja, ni vet den där sporten där man simmar, cyklar och springer, fortsatte kollegan att berätta. Och så får han ont i benen och måste ha kompressionsplagg för att återhämta sig.

Jag funderade en sekund och sen drog jag upp mina jeans en bit och blottade mina 2XU calf guards:
– Är det sådana här du menar? sa jag och så skrattade vi gemensamt åt triathlonknaserierna och konstaterade att det är lätt att öka träningsmängden för snabbt och få ont.

Jag har lite ont igen i mitt ben sedan en tid. Det är ingen jättefara men det får mig att fundera över om jag:

1. Inte tål att bli en bättre och snabbare löpare.
2. Underskattar risken och trots allt har ökat träningsmängden för mycket.
3. Får acceptera att jag inte ska springa snabbare är 5:00 tempo.

På senare tid när jag läst om löpning, belastning och hur man ökar träningsmängden så verkar det som det inte nödvändigtvis handlar om att träna med en högra intensitet eller snabbare än vad man gör idag, utan i första hand att öka träningsdosen.
Alltså: Springa länge och inte fortare!

Jag har ju både sprungit längre och lagt in intervallträning, samtidigt.
Kan det vara haken?

Just nu vågar jag inte springa så snabbt. Springer jag snabbt får jag ont i benet. Och förra helegn landade långpasset på strax under 15 km. Därefter har jag enbart sprungit ett pass, 6 km i 5:00 tempo. Det gick bra.

Morgondagens långpass blir i spinningsalen, 2 timmar. Sedan ska jag bara träna lungt för att vila mig inför Öppet Spår. Vattengympa med en kompis står på schemat på tisdag! Säkert superbra!

Tips, råd, tankar kring hur jag kan få kroppen att tåla mer träning och även bannor mottages med stor tacksamhet.
Skador är trist. Skador vill man vara utan. Skador gör en moloken och lite tråkig så de ska helt enkelt undvikas!

Så här ser de ut calf guardsen. Kostar sisså där 500 kr.

Just nu! Roger kör ett pass på trainern, jag bloggar, Tim kollar barnprogram!

Själv har jag simmat 1500 meter i förmiddags. Kändes bra!

Älskling, lite extra söt när han fick present på alla hjärtans dag!

Jobbveckans höjdpunkt hände på Antikmässan!

Djupt inne i träningsbubblan

Det sägs att det är bra att ha kört 50 mil skidor innan Öppet Spår. Jag har lyckats skrapa ihop ett saldo på 15 mil. Är jag orolig, nervös, skraj? Nej. Inte än.

Härligt att lämna regnet och landa mitt i ett snölandskap.

 
Skidor, simning, skidor, spinning, simning, löpning, styrka. Och väldigt lite bloggande.
Jag har haft väldigt lite kraft och utrymme kvar för att blogga under de senaste dagarna. Och ja, jag har tagit någon extra vilodag. I går kväll fick jag till ett långpass löpning, 15 km, i morse blev det härligt morgonsim 1000 m och i lördags fick jag några mil skidor i kroppen.

Jag är lite trött. Men på ett bra sätt.
I helgen så var det obligatorisk skidträning inför Öppet Spår. Inte helt lätt att åstadkomma när till och med regnet härjade ända uppe i Säfsen i Dalarna ditt vi planerat att åka över helgen.

Det fick bli Sundsvall istället. Jag hittade information om nypreppade spår på Södra Berget på nätet på lördagsmorgonen, vädret såg ok så vad är 40 kör mil i förhållande till en dag på skidor?? Inget. Dessutom bodde vi på fint och mysigt hotell. Kändes hur lyxigt som helst.

Skidåkningen avverkades under 3 mil i ganska lösa spår. Det var kul, trevligt. Jobbigt visst, men det fick mig att bara känna ännu mer förväntan inför starten i Sälen.
Roger, han bara skrockar.
– Darling, 9 mil är långt. Det kommer bli en lång dag och det kommer att göra ont.

Ja??!!! Det ska ju bli kul!!

Sundsvall visade sig ha jättefina spår med kafé, omklädningsrum, vallabodar.

Till och med lite, lite sol fick vi.

I Rastastugan fick vi kaffe och renklämma för 35 kr.

Lite Mellomys med ett glas rött på hotellet.

Flytta fram gränser med envishet

Nöta. Upprepa. Repetera. Träna igen. Börja om. Aldrig ge sig. Den här veckans träning har handlat mycket om tjurig envishet.

Träningen är inte enbart soligt och glatt.

Plusgrader, regn, blötsnö. Så himla trist. Nu när det kändes som att det gick att andas ut och att det äntligen gick att tro att vintern verkligen landat i Mälardalen så kommer blidvädret och lägger sig ett trist filt över allt ihop.

Och jag känner mig lite sur. Lite envist tjurig och vill bara tugga på, ta i, bli trött och känna på lite trist och segt motstånd. Bara för att jag är på gråmulet humör.
I går var förutsättningarna inför mitt skidpass ganska usla. Det var stressigt, inklämt mellan kalas, lördagsgäster, städning och annat rodd och dessutom hann det bli sent innan det äntligen blev min tur att träna. Jag var redan från början trött efter ett par timmars grovstädande och dessutom ligger den här snutten skidspår 45 min körväg hemmifrån och när jag väl är på plats vär humöret i botten. Det regnande, jag hade glömt pannlampan hemma, jag frös och fästet var obefintligt. Dessutom var spåren så sent på dagen helt sönderkörda.

Jag kunde inte i min vildaste fantasi tänka mig att jag skulle få till mina 20 km som stod på schemat. Att snurra på en 2 km lång slinga i ett par timmar är inte super stimulerande.
Det blev lurar på, på med musik och så var det bara att staka. Vasaloppet handlar väldigt mycket om att staka, det går inte att blunda för och nu hade jag inget val. Utan fäste, med de nya skidteknikkunskaperna började jag tugga på. Ett varv i taget, 2 km, 4, km, 6, km ... Varje avklarat varv var en belöning i sig. Vid 10 km tog jag vätskepaus och två stora chokladbitar i munnen, resterna från julgodiset.

När kilometrarna tickade på kände jag hur stakningen började sätta sig i muskelminnet, inspirerad av de som svischade förbi i spåret så testade jag att trycka ifrån mer.
Vid 18 km började humöret stiga. Vid 20 km bestämde jag mig för att ta ett varv till och sedan ytterligare ett var. Kropen blev trött. Men jag tvingade mig att hålla tekniken.
2 timmar och 45 minuter senare stakade jag fortfarande. Ryggen var helt stenhård av pump och jag klev av banan och kände mig så mycket en mer kompetent som skidåkare.

De första 20 km höll jag i 5:00 tempo (vet inte om man mäter sånt på skidor) 30 sek snabbare per kilometer än förra veckan och 1:00 min snabbare än årets första skidtur.

I morse anammade jag samma tjuriga inställning i simhallen i 70 minuter. Längd efter längd, nöta, nöta, slipa, slipa, ta i, fokusera, justera. Efter 1500 meter började det kännas riktigt bra. Jag var trött, men det var skönare att fortsätta än att stanna och andningen kändes plötsligt mycket bättre än på länge.
Jag fick min belöning när killen som simmade i samma bana frågade:
– Jag har tittat lite på din teknik ... Tillhör du Gustavsbergs Masters?

Det var nära att jag slängde mig på honom och gav honom en stor fet puss!
Snacka om att jag blev paff.
Vilken komplimang!