Tankar om meningen med träning

Upp tidigt. Kallt och grått ute. 3 punkor på en och samma runda. Dåligt samvete och tappat fokus. Läskigt trixiga väggar med hål, lera, grus och starka kastvindar och så en och annan ilsken tutande bilist ...

Härlig och glad känsla efter dagens kaoscykling!

Dagens cykelträning var en mental utmaning men självklart är inte världen svart eller vit. De var även väldigt vackert med alla hästhagar, lantliga miljöer. Och supporten jag fick när tredje punkan var ett faktum var oslagbart varm och vänlig. För att inte tala om alla glada miner när vi väl avverkat våra 10 mil och skämten om rekord i punkteringar, jobbig motvind och extra många minutrar i sadeln, det var ju hur trevligt som helst.

Men dagens tur satte igång tanker om mål och mening och funderingar till vad jag vill ha ut av min träning egentligen. Jag satt där i sadeln med värkande och trött kropp och grävde djupt efter kraft inne i mig själv. Åh vad jag önskade att de där tio milen bara ville ta slut. Efter dryga kilometern fick jag första punkteringen och blev en smula stressad och tappade fokus. Kroppen kändes plötsligt trött och seg. Motvinden var riktigt jäklig.
När det var tre mil kvar så konstaterade jag för mig själv att pressa mig till max, både tidsmässigt och kraftmässigt för att slita som ett djur (och stå ut med en del hets), det är inte vad jag vill få ut av min träning framöver.

Nu vill jag göra Klassikern så fine. Jag måste cykla massor och pressa mig till en hel del obehag. Men i framtiden? Nix!!! Jag vill njuta. Jag vill göra det jag känner för. Jag vill ut mer i skogen, uppleva naturen och jag vill gärna träna med prestigelöst folk. Och just nu kan jag inte tänka mig en bättre person (självklart kan jag komma på mängder av annat trevligt folk) än min Roger. Han som så gärna vill att jag ska köra Amfibiemannen med honom trots att han kan välja någon som är mycket starkare och snabbare. Han säger bara:
– Älskling! Jag vill ha en trevlig dag i skärgården med dig!

Det är där jag hittar själen, kärnan, "the spirit" i det aktiva livet som jag älskar. Det är där jag ska befinna mig framöver och gärna löpning, tritahlon, swimrun och cykling! Men njutningen och lusten ska gå först.

PS. Jag har fått jättefiffiga rehabövningar av en grymt sympatisk sjukgymnast. Hon hittade en del svaga länkar som jag jobbat på under några dagar bland annat knas med mina fotvalv. Jag får återkomma om det och igår .... sprang jag 13 km!! Känner inte ett uns i benet idag!!!

Episk morgonlöpning

Jag avskyr det. Egentligen. Men inte idag. I nu när löpningen inte längre är självklar i mitt liv. I morse stack jag ut på en morgonlöptur, helt enkelt för att jag längtade så mycket och inte kunde vänta ända till kvällen.

Gryning. En magisk tid på dygnet.

Jag vaknade faktiskt före klockan: 05:35. Det var redan ljust och jag kände mig hyfsat utvilad. Det avgjorde saken. Minuten efter lämnade jag den varma sängen, smet tyst ner för trappen för att inte väcka resten av huset och dök in i badrummet.

Den här tiden på dygnet spelar det ingen roll om kläderna matchar, det är ändå ingen som ser. Jag drog fram de plagg som fanns till hands och medan kaffebryggaren puttrade klädde jag mig snabbt.
Det var en frostnupen morgon. Vattenpölarna var blankfrusna. Kylan kändes härligt frisk mot ansiktet.

Med favoritmusiken i lurarna lämnade jag den ännu sovande och tysta gata bakom mig. Just den här torsdagsmorgonen visade sig vara den klaraste och vackraste på länge. Kroppen jublade över rörelsen. Stegen var lätta. I lugnt kontrollerat tempo passerade jag busshållplatser med sömniga, tysta människor.
Jag njöt av att se solen gå upp.
Jag njöt av det blanka vattnet.
Jag njöt över att måsarna var fler än bilarna på gatan.

I löparskor på tomma gator och ja, morgonlöpning, jag kan definitivt lära mig att älska morgonlöpning!

5,2 kilometer i 5:22 tempo = en pigg, glad kropp och klart, skärpt medvetnade redo för årets viktigaste affärsmöte!

Bättre start är svårt att tänka sig.

Premiär med SUB12-gruppen

Träningen inför Vätternrundan har kickat igång på allvar. Den här helgen har benen fått 14 mil, varav 10 mil avverkades idag med Fredrikshof.

Selfie i Sydafrika. Här kryllade av starka traillöpare. Grymt inspirerande.

Efter nästan en vecka i magiska Sydafrika där jag var på jobbresa, var jag grymt sugen på att röra på mig. 13 timmar på en och samma flight med sunkig mat känns i kroppen. Därför bestämde jag mig för att ta ett väldig lugn löprunda på eftermiddagen när jag kom hem. Jag väntade in älskling och sen stack vi ut i skogen och drog in oss den våriga luften, pekade förtjust på små tusselagos som stod längs dikeskanten och lät solen blända oss med sina kvällsstrålar.

I går vaknade jag och kände mig halvdöd redan innan jag klev ur sängen. Planen var att cykla med Fredrikshof Nacka/Värmdö-grupp men nej, jag hade verkligen ingen lust. Jag var för trött efter resan. Snabbt planerade vi om och beslöt oss för en kompromiss: cykeltur senare i eget valt tempo när solen hunnit värma upp luften en smula. Det blev en (motvillig) fikatur tur/retur Gustavsberg–Stockholm, ca 4 mil.

I dag var planen att för delta i mitt allra första pass med Fredrikshof tillsammans med gänget som jag ska cykla Vättern med – Fredrikshof SUB12. Det regnade, +7 grader och planen var att cykla 10 mil ... Det var med en hel del blandade känslor som jag kravlade mig ur sängen 06:30 för att ta tag i dagens uppgift. 10 mil är i mina ögon grymt långt som träningspass och dessutom har jag respekt för kylan.

Totalt var vi sju som begav oss iväg på våta vägar. Leran stänkte i ansiktet, fötterna domnade raskt, tempot låg omkring 26 km/h. De här killarna har cyklat i många år. Jag tror de var lite fundersamma över hur jag skulle klara mig. När jag insåg att de inte hade tänkt sig någon paus under rundan så deklarerade jag tydligt att jag MÅSTE få stanna och ta energi. Så efter 5 mil tog vi 10 min där jag passade på att äta en Snickers och en hel påse power balls som jag sköljde ner med massor av vatten.

Mina domnade fötter fick tillbaka värmen med hjälp av upphopp utan skor inne på ICA i Uppsala och sedan stack jag iväg och klippte de sista 5 milen på betydligt piggare ben.

Grymt nöjd med att ha betat av ett rejält cykelpass utan att ta ut mig helt packade jag in mig i bilen och for hem. Veteranerna i Fredrikshof överöste mig med beröm och jag tror allt att det tyckte att jag gjorde bra ifrån mig. Gruppledaren sa till och med:
– Du måste ha grym kondition, Vättern kommer du att fixa galant!

Inte så pjåkigt att höra!

Moi och delar av dagens grupp! Kämparanda!

Vi startade vid min gamla grundskola i Upplands Väsby.

Jag måste bara bjuda på en vacker vy från Sydafrika. Kolla bergen!!!