Jag startar i Kalmar

Jag vågar knappt uttala det högt. Då kanske jag upptäcker att det bara är en dröm ... En vecka före start så får jag som i ett trolleri tag på en startplats till Ironman Kalmar 2014.

 

Om en vecka så vet jag ... om jag är tillräckligt redo.

Jag vet att det näst intill låter som övermod: Att en vecka innan race kasta sig in i leken och satsa på att klara Ironman.
Först, när Roger plötsligt frågade: "Hur gärna vill du köra Ironman?", så sa jag:
– Nej, det är alldeles för långt.
Sedan hörde jag själv hur dumt och fel det lät.

Som i ett mirakel hade Roger fixat och donat och en möjlighet och ett erbjudande om att få en startplats i årets Ironman Kalmar hade dykt upp ... och jag sa nej.
– Roger, fattar du hur galet det är att bara ha en vecka på sig att förbereda sig mentalt för en Ironman?
– Du ÄR redo, älskling. Jag vet det.
Och det fanns ingen betänketid. Plötsligt sa jag ja, och jag kände att det var det enda jag kunde säga. Nästa år ser det ut som att jag av familjeskäl inte kan göra en Ironman och vem vet om jag klarar att hålla den form som krävs om två, tre år.
– Jag tar chansen! Jag startar, sa jag bestämt och kände hur benen blev helt mjuka av gelé.

Allt detta hände i fredags och lördags fick jag mailet där tävlingsledningen bekräftade min startplats.
Nu har jag landat och känner ingen tvekan, snarare känner jag mig otroligt fokuserad.
Hjärnan går för högtryck för att jag ska förbereda mig mentalt så mycket jag bara kan och jag inser att jag kommer att uppträda oerhört egoistiskt resten av veckan.

Men jag gillar att ha begränsade ramar att jobba inom. Nu har jag en startplats, nu gäller det att gräva fram varenda gnutta fokus som finns i kroppen.
Jag känner mig grymt taggad och för närvarande helt lugn och enbart förväntansfull.

I dag var jag tvungen att simma ett rejält långpass. Längre än dryga 2000 m har jag ju aldrig skrapat ihop under ett sammanhängande pass. Det blev 3600 m med en jublande känsla.
Jag känner mig stark som en oxe och så mycket mer träning än så här blir det inte i veckan.

Simma, cykla, springa, det är ju det jag gör. Nästan varje dag! Nu ska jag göra en Ironman!
Håll tummarna.

Ett triathlon, ett distanspass och lite läsarkärlek

I går cyklade jag 6 mil och körde jag ett litet triathlon. I dag tuggade jag mig runt 20 kilometer längs en backig skogsslinga. Och ja, jag har jobbat också. Tänk vad lite semester kan göra med orken.

De här träningskvällarna är verkligen en höjdpunkt.

En rejäl cykelparkering i direkt anslutning till en ingång som leder rakt in till omklädningsrum med duschar och låsbara skåp. Så himla funktionellt och bra och en allt detta är en del av min nya arbetsplats. Min redaktion har flyttat till nya lokaler som är uppdaterad med ett modernt tänk för att uppmuntra personalen att cykelpendla.
Kanon.

I går hoppade jag upp en smula tidigare ur sängen och bestämde mig för att ta cykeln till jobbet. Att ta sig kommunalt mellan Gustavsberg till Stadshagen tar ca 50-60 min. Det tog 1h och 15 min med cykel – racer. Dessutom var hela sträckan genom Stockholm helt fantastisk vacker. Vilken njutning att cykla längs Stadsgårdskajen, med utsikt över Gamla stan, genom Slussen bort till Tegelbacken upp till Stadshuset och sedan längs Kungsholmsstrand på fina cykelvägar i ett lummigt promenadstråk vid vattnet.

Vilken start på dagen.
Efter jobbet susade jag genom stan igen till Djurgården för att återigen leka lite triathlon i World Triathlon Stockholms regi.

Den här gången var 350 triathleter på plats. Säkerligen hälften tjejer. Och för första gången blev det två starter vilket kändes väldigt klokt tänkt.
Jag valde första startgruppen som var för alla dem som klarar crawla hela sträckan.
Den här gången tog jag fegrutten och lade mig i ytterkant istället för mitt i kaoset. Med min dåliga navigeringsteknik så simmade jag 650 m istället för 400 m ... hehe. Men jag simmade hela distansen och var ca 45 sek långsammare upp ur vattnet än förra veckan.

Under cyklingen var det kaos, inklusive moment som rullgrus på vägen och 100 gäss.
Jag körde kontrollerat och inte tokhårt. Jag fick inte riktigt fram tävlingshornen och fick tiden 37 min som var 1 min sämre än sist. Roger körde på snabba 30 min och var inte lång efter de allra bästa och imponerade duktigt på mig. Han har mycket att ge när han bestämmer sig!

Bäst var ändå cykelturen hem. Precis vid Slussen dök en energifylld tjej upp i full trimundering vid sidan av oss på cykelbanan och utbrast:
– Jag läser din blogg! Den är jättebra!
Så himla glad och peppad jag blev! Dessutom fick jag höra hur bra det är att träna i en triathlonklubb. Kanske ett nästa steg för mig?

I dag fick jag ett infall att ge mig ut på ett distanspass. Benen blev glada över att få springa en liten bit, trots att det finns en smärta där som hägrar nästan hela tiden. Jag testade att avlasta lite genom att flytta tyngden fram på foten. Det hjälpte. När jag stannde och avrundade turen med ett dopp med kläder och allt så var all smärta som bortblåst ... tack och lov.
20 k i lugnt tempo i mördande värme men åh vilken härlig känsla ändå!

Mikaela Persson, SM-mästare i olympisk distans gav växlingstips.

Jag är verkligen urusel på att komma ihåg att blippa på klockan. Måste öva!

Slängde mig på bryggan efter löppasset, sen var det hopp i!

Nu vill jag bara simma

Amfibiemannen har tagit min simteknik. 5,4 km sim under en och samma dag med bitvis slarvig teknik har satt sina spår i muskelminnet. Nu gör jag mitt bästa för att hitta tillbaka och ändå behålla farten.

 

Underbara sim. Så här trivs jag!

En sak har jag lärt mig under det här året: att sätta ett rejält distansmål kan ge ett rejält lyft både när det gäller fart, uthållighet och teknik. Det säger sig självt. Ju fler timmar man tränar desto bättre blir man.
Jag blev en grymt mycket bättre cyklist efter Vätternrundan.
Jag känner mig ordentlig mycket starkare och bitvis snabbare som simmare efter Amfibiemannens 5,4k men hallå ... Vad hände med tekniken?

I lördags tog jag ett pass inomhus i bassäng med baddräkt för att verkligen lägga fokus på tekniken. En timme senare kändes det lite bättre men jag vet inte vad det är. Just nu känns det mest som jag bara vevar. Det känns löjligt lätt utan paddlar men det känns som jag hafsar.

Jag önskar verkligen att jag hade grymma Anna-Karin Lundin, simcoachen i samma stad. Jag skulle göra vad som helst för någon PT-timme med henne för att få en diagnos och hjälp tillbaka till den underbara TI-känlsan.

I dag efter jobbet packade jag badkorgen och traksade ner till bryggan som ligger precis intill mitt område. Solen var på väg ned. Jag var inte ensam men stämningen bland alla badglada människor var ljuvlig att supa i sig. Som alla njuter nu av den här galna sommaren!

Det kändes egentligen för varmt med våtdräkt och när jag tog i och pressade mig själv att simma så hårt jag bara kunde som blev jag nästan överhettad. Det var länge sedan jag var på gymmet så jag njöt verkligen av att jobba med hela kroppen. Jag såg till att koppla på coren och mata mig fram med hela överkroppens styrka. Underbart men hafsigt ... kändes det.
Eller så är det bara jag som inbillar mig.
Jag vet att jag åtminstone simmade riktigt snabbt!

Kvällssim är magiskt.

Roger tog ett svalkande dopp efter sin löprunda. Nu gäller det att njuta.