Laddar löparbenen med mil

Just det ja! Jag håller ju på med en Svensk Klassiker i år också! Inte att förakta men en smula bortglömd satsning mitt i allt swimrunande och all Ironmanrus. Lidingöloppet närmar sig.

 

Nej, detta är inte lilla sjöjungfrun!

Löpningen ja. Min älskade löpning som haltar en smula och har liksom kommit av sig på grund av smärta, trötta vader, nedfallna fotvalv och annat joxs som har krävt en del arbete. Jag har löptränat väldigt lite i år, och förra året också. Det har blivit ett pass när det har känts okej i kroppen och ganska mycket vila däremellan.

Vilan har gjort nytta. Och förhoppningsvis den specifika stärkande styrketräningen också. Det har i allra högsta grad rört om i grytan.  Jag får inte ont i vaderna, men väl känns det i knän och runt vrister och i fötterna ...
I dag drog jag igång min laddning inför Lidningöloppet. Planen är att få några långpass i kroppen innan det är dags, gärna med fartökningar i mitten och däremellan lite trapp- och backträning, vi snackar ju Lidningöloppet med alla tuffa backar.

Jag började helgen med ett underbart simpass. Det är september och fullt badbart det går ju bara inte att missa chansen. I lilla sjön Kvarndammen så hittade jag en annan triathlet i vattnet, till min förtjusning och blev så himla glad. Förtrollningen sprider sig, nu är jag inte ensam i min sjö längre, Tyvärr fick jag inte tillfälle att varken heja eller spana in simmaren lite närmre. Kanske nästa gång!

I dag blev det löpning. Långpass.

Jag har en hat/favorit-runda som är dryga 14 km med omkring 10 rejäla backar. Den går längs vattnet, förbi vackra skärgårdshus med punschverandor, genom ett nybyggt villa område och sedan ut på Ingarö förbi hästhagar och ännu större skärgårdsvillor. Vissa backar är så tunga att det enbart går att trippa med små, små steg och avslutningen är så brutal knäckande med en lång, lång dammig sträcka som lutar svagt uppför i lite mer en 1 km för att sedan övergå till ett deppigt stenbrott med en massa stora maskiner och stenhögar. Grym övning för pannbenet. Och när solen gasar som idag blir det väldigt varmt.

Väl hemma igen känner jag mig alltid lika nöjd. Kroppen är trött, trött, trött och så genomarbetad.

Kolla! En okänd triathlet i min sjö!!!

Simmar och njuter

Jag var helt sänkt efter jobbet idag: tungt huvud, låg i sinnet, trött av att ha suttit fokuserad och arbetat intensivt med för få pauser och sen lunch. Efter 1400 m sim i spegelblankt vatten så var energidepåerna proppfulla och humöret på topp.

 

Jag och sjön, helt ensamma.

Att jag föll så handlöst för simningen i öppet vatten för drygt ett år sedan handlar inte bara om den fysiska aktiviteten. För mig är det så mycket mer än så. Det är som att jag går till gymmet för att öka  min styrka och uthållighet i att vara medvetet närvarande.

Jag behöver det extra mycket efter sådana här intensiva dagar på jobbet där huvudet tvingas att hantera hundratals detaljer och driva mängder av projekt samtidigt.
Jag älskar ritualen att komma hem, packa våtdräkten och snabbt gå ned till vattnet. Nu lyser solen med höstmatta strålar snart kommer det vara helt mörkt innan jag hunnit hem från jobbet. I dag var luften sommarvarm men vattnet svalt, fast klart och inte så grumligt som det varma sommarvattnet.

Jag simmade 1400 m och klev upp ur sjön efter 30 min, lite frusen med en enorm känsla av välbehag. En kort stund satt jag bara insvept i ett stort varmt badlakan och tänkte: det här är ett sätt för mig att försöka vara i världen och sätta alla tankar som skapar stress, i rätt perspektiv och bara frigöra mig från att lida av dem i onödan.

30 min simpass gör mig till en bättre redaktionschef, en bättre mamma, en bättre partner och det gör mig mycket mer tolerant och snäll mot mig själv.

Snabb som vinden, stark som en oxe

En kväll med perfekt väder, med underbara förhållanden för löpning. Jag bestämde mig för att testa vad kroppen skulle säga om lite löpning och jag fick till en grym känsla. Jag har aldrig sprungit starkare, bättre eller snabbare i hela mitt liv. Vilken känsla!!

Vackraste kvällssolen!

 
Jag har toklängtat efter att bara få köra ett vanligt, hederlig träningspass. Just nu känns det som jag bara har tävlat hela sommaren och där emellan vilat.

I lördags simmade jag och kände mig matt när jag gjorde ett försök att trycka på. I dag sprang jag som aldrig förr. Luften var lagom sval. Solen sken lågt mellan de fortfarande gröna lövträden. Vattnet låg blankt och inbjudande nere vid bryggan och jag önskade tyst för mig själv att det fortfarande var högsommar med långa, ljusa, ljumma kvällar så att jag skulle kunna både äta kakan och ha den kvar, det vill säga hinna med att både springa och simma innan mörkrets inbrott.

Men jag fick nöja mig med löpning och planen var att låta Ironmankroppen bara jogga lite lätt ... Jag tuffade iväg ... det var så länge sedan jag sprang. Benen pinnade på. Det gick lätt. Jag tog i lite mer och njöt av farten. Pulsen ökade långsamt, värmen spred sig i kroppen och andningen var jämn. I backen, där jag vanligtvis får tvinga mig att hålla mig upprätt och trippa med små steg, klev jag fram med högblick och starka steg. Helt underbart.

En helt vanlig löptur och jag jublar! Det är för det här jag tränar, i grunden. Tävlingarna och loppen är roliga. Ironman var fantastiskt att få uppleva men det är vardagsträningen som jag älskar allra mest.