Skidåkning gör kroppen glad

Under de sista kilometrarna idag var jag trött – men kroppen var fantastiskt glad. Glädjen i skidåkningen, snön, den klara luften, det svischande ljudet från stavar och skidor, allt det där tillsammans ger mig extra kraft. Det känns som om jag kan åka skidor hur länge som helst.

Mellan Bruksvallarna och Ramundberget hittade vi 9 km med fina spår.

Skidsäsongen har börjat, tillfredsställande tidigt. Imorgon är det första advent och jag och Roger sitter här med 5 mil skidor i kroppen. Det är inte det lättaste för en Stockholmare. Och det har varit så himla härligt!

Precis lagom temperatur, ett par friska minusgrader, välprepparerade spår, några centimeter nysnö, en solglimt och det där ljudet av vatten som spritter ner för älven Ljusnan. Jag bara måste stanna, be Roger att bara stå tyst, tyst och lyssna. Ljudet sköljer bort all envis storstadsstress som vanligtvis är så svår att bli av med.

Vi är i Messlingen Fjällby i Jämtland, mitt bland alla kända skidorter som Ramundberget, Funäsdalen, Bruksvallarna. Enda skillnaden är att här i Messlingen finns det inget coolt alpint skidbackssystem. Ingen lyxig skilodge, ingen after ski eller spa-anläggning.

Här finns istället en hel by av charmiga små stugor, välvårdade och med inredning från 60-talet, som en slags bevarad rest från den svenska folkhemmets stora friluftssatsning för folkhälsan. Det finns en bastu uppvärmd i lagom tid för att hinnas med innan middagen och granngårdens draghundar drar busigt förbi i en hissnande fart varje kväll, på egen hand.

Jag tilltalas av det enkla. Att det är basic och gott om utrymme för skidåkning, vila, mat och lång bastu. Helt underbart. Och priset för att bo i den här, just nu, ganska obesökta byn är otroligt förmånligt: 400 kr natten. Jag är supernöjd och Roger och jag pratar om att testa lite fjäll och trail nästa sommar. Här ifrån blir det perfekt.

Hur går det nu för mig med skidåkningen? Gnissligt i början. Det första varvet i går runt Skidstadions elupplysta spår gick trögt. Pulsen var hög och det kändes sjukt jobbigt men ju mer vi harvade på där i spåren, desto lättare gick det. Jag känner mig starkare än första turen förra året. Att diska av 15 km var ingen match. I dag var målet 30 km. Det gick strålande och vi slutade på 34 km (lågt räknat). Efter 20 km började det kännas riktigt bra. Mer avslappnad i backarna, lite mjukare, lite modigare. Ju tröttare ben och höftböjare blev desto mer fick överkroppen jobba och jag orkar staka mer än vad jag vågat hoppas på.

Precis innan vi ställer oss i spåret känns det lite motigt, kallt och segt. Sedan kickar skidglädjen in och i mörkret, med pannlampa så kan man inte annat än att njuta.

Kaffepaus i Ramundberget.

Här sover vi gott om natten.

Mamman ringer och kollar att tonåringarna klarar sig hemma själva.

Magiskt med pannlampa och mörker.

Sugen på swimrun

Livet är som en hal fisk. Tillvaron slinker ur vårt grepp när vi minst anar det.

Maj 2013. Första försöket i open water ... Känns som en helt annan Helena.

Jag gillar att jobba med mig själv. Jag vänder och vrider på perspektiven, tar mig tid att begrunda över vem jag är och vad jag kan göra för att utvecklas.
Vilket beslut kan jag ta idag som skulle göra mitt liv lättare imorgon? Det är sådant jag kan fundera på. (låter lite skruvat men sån är jag.)

Rent träningsmässigt så har jag plötsligt blivit nyfiken och sugen på swimrun. Helt oväntat och trots att jag fortfarande känner det jag känner för simningen. Men jag sätter stort hopp till coach Anna-Karin som ska lära mig grunderna i Total Immersion i januari och göra mig snabb som en raket i vattnet. Och jag vet hur mycket det kan hinna hända i mitt huvud under bara några veckor.

Jag träffade en triathlontjej och urduktig hundtränare, Eva Marie, i förra veckan via mitt jobb och vi halkade in på triämnet och swimrun. När Eva Marie beskrev för mig att hon inte alls var nervös när hon tävlar med sina hundar, eftersom hon tävlar med sina bästa vänner och knep en 4:e plats i Ångaloppet i år, eftersom hon tävlade med en vän som hon kände sig trygg med, så gick det upp för mig att ja!
– Jag ska testa swimrun nästa år och det ska bli en superhärligt utmaning. Och jag ska hitta en partner att simma med som jag känner mig trygg med!

Ett beslut som helt klart skruvar perspektiven en smula.

Minihajk med barn och vänner

En iskall novemberlördag blev extra mysig i utomhus med goda vänner och en ryggsäck packad med varm choklad, brie- och salamimackor.

Härlig sol men kallt. Dunjacka känns helt rätt.

Jag hann inte mer än att skriva om mitt fina träningsflyt här på bloggen och pang så blir jag sjuk.
Roger kom hem i veckan från en jobbresa till Asien och blev dundersjuk. Tydligen av en bacill som var riktigt tuff eftersom jag vaknade på lördagmorgonen och kände mig svagare än vanligt.

Vi bestämde oss för att boka om kvällens inplanerade middag med goda vänner och föreslog en minihajk med barnen i novemberkylan. Perfekt för ett tungt huvud och riskfritt för gästerna. Barnen skuttade runt i terrängen och avverkade dubbla disatnsen – minst. Den varma chokladen smakade ljuvligt och den bleka solen verkade upppiggande.

Tyvärr kunde inte vinden blåsa bort de ilskna bacillerna. I dag blev det inget inplanerat distanspass, varken för mig eller Roger. Jag har sovit på soffan hela dagen. Bara att gilla läget och låta kroppen vila. Så fort jag är på benen igen så står 1 timmes och 40 min löpning på schemat, med fokus på tid och inte fart men det kanske blir efter nästa helgs inplanerade skidåkning. På torsdag kväll kör vi upp till fjällen.

Något spännande som lockar i skogen ...

Bus, spring och klättring i skogen.

Någon  har byggt 5 små överraskningar längs vägen. Här bor herr Bäver.

Härligt ute även i november.