Övertänd under Kungsholmen Runt

Lycklig, stolt och full av endorfiner efter mitt livs först halvmaraton

 

21,1 kilometer i kropp och ben. Oj vad skönt det var att få slänga sig på gräset.

Självklart gjorde jag värsta nybörjartabben och gick ut för hårt. Men jag tänkte att det får bära eller brista. Jag har ju egentligen ingen aning om hur kapabel jag är att pressa mig själv när det gör riktigt ont.

Solen sken och stämningen var hög i Rålambshovsparken i går när det var dags för loppet Kungsholmen Runt. Jag var på plats en timme före start för att komma i rätt stämningen och slippa stressa in i startfållan.

Jag var nervös. Jag har liksom aldrig varit bra på att tävla med folk så jag gjorde mitt bästa för att lyfta upp mig själv mentalt. Jag har en tendens att vara aldeles för tuff och hård och snacka ner mig själv i skorna, vilket inte är särskilt fruktbart inför ett lopp.
Jag värmde upp lite lätt på stället medan jag väntade. Peppade mig själv:
– Kom igen nu Helena. Du klarar det. Snabba lätta steg. Ha kul och njut av att springa i det våriga Stockholm.

Starten för Kungsholmen runt 10 km.

När starten gick föll jag in i klungans tempo. Det kändes hur bra som helst. Lätt, pigg, snabb och ganska så övertänd. Det gick för fort och klockan visade 4:50 tempo i kilometer efter kilometer. Så snabbt brukar jag ju inte ens springa milen på. Men oj vad kul det var. Vilken stämning. Det kändes fantastiskt att vara omringad av en massa duktiga löpare och hålla jämna steg med dem.

Finaste medaljen!!

Det höll i 12, 13 kilometer och sen blev jag trött. När det vara 4 kilometer kvar och en kille som låg några steg framför mig svimmade och fick bli omhändertagen av några funktionärer så hade jag det riktigt tufft. Jag mådde illa och var så galet trött, lite sur och mer och mer besviken på mig själv att det gick långsammare och långsammare. Måste jobba mer med att stärka huvudet med andra ord!

Jag missade min måltid 1:50 med en och en halv minut. 1:51.33 blev min första halvmaraton tid. Placering 186 av cirka 600 damer.

Men besviken var jag bara en väldigt kort stund. När jag hade svept tre muggar vatten, tryckt en banan och låg i gräset och bara njöt av vilan kände jag mig grymt nöjd och började redan göra upp en plan för nästa halvmara.

Lite lätt urlakad Helena. Det blev en stadig grillmiddag på kvällen.

Laddat & klart

Pastaladdning, pep talk och ett stort glas vatten

I dag snålar jag inte på kolhydraterna.

Kan en fredag bli mycket bättre än så? Nope. Tror inte det. Måste dock erkänna att jag historiskt sett har haft ett annat fokus på fredagkvällarna än löpning.

I morgon är det dags för mig att springa mitt första halvmaraton, Kungsholmen Runt, 21,1 km. Mina tidigare erfarenheter av löptävling är (man kan väl säga att det har varit lite glest mellan loppen. Det har funnits tid att utvecklas ... hehe):

1. Minimaraton, 1988. Jag var 14 år. Sprang i en blå sweatshirtoverall  som var på tok för varm. Jag tror att loppet var 3,2 km och att jag sprang på ca 21 min. Taktik: ta de väldigt lugnt i början så att jag skulle försäkra mig om att orka hela vägen. Det gjorde jag.
2. Tjejmilen, 2003. Jag hade aldrig sprungit en hel mil innan loppet. 59 min blankt och min dotter som var tre år var superstolt över mamma som fick guldmedalj. Funktionärerna sprang fram till mig vid mållinjen och sprutade vatten i mitt ansikte med en blomspruta. Jag var också helt svimfärdig av ansträngning.
3. Hässelbyloppet, 2012. 10 km på den överraskande tiden 51:03. Jag var nog den enda som sprang loppet utan klocka och att hålla koll på mellantider och blev helt chockad när jag närmade mig upploppet och insåg att det fanns en chans att klara det under 50 min, med det gjorde jag inte.

Tja, och på den vägen är det liksom. Jag som inte brukar ta tid på mig själv har börjat springa under vintern i olika tempon som tex 5:30 tempo, 5:00 tempo och till och med 4:30 tempo. Jag har dessutom kommit fram till att jag är bekväm i 5:13 tempo. Benen faller bara in i den takten så  därför har jag bestämt mig för att satsa på att lägga mig i 5:00 tempo från början i morgon och se vart det leder.

Det enda orosmomentet inför morgondagens lopp är att jag inte har några bra skor. Jag kommer att springa i ett par gamla, väl insprugna med också väldigt tunga skor.

Summan av detta är ganska enkel:

Jag går upp imorgon. Käkar en god och rejäl frukost med min älskling som också ska springa, drar på mig löparkläderna och sen ska jag bara ha kul! Håll tummarna!

Start: Kl 12:05

Efter jobbet. Nummerlappshämtning på Runner's Store på Vasagatan.

Självbild i förändring

Låter du dina värderingar om dig själv styra dig och kanske rent av begränsa dig? 

Plötsligt inser jag att jag har värderat mig själv och mina egenskaper och låtit det bli en begränsning för min utveckling istället för att våga, prova och sedan låta erfarenheten sätta begränsningen.

Så  har det varit för mig i förhållande till vattnet. Jag bestämde mig någon gång för länge sedan att jag inte är en vattenmänniska och de som känner mig vet att jag är envis, för så här har livet sett ut:

• Helena på bryggan i solen.
• Helena på däck i båten.
• Helena simmandes fina långsamma bröstsimlängder med torrt och fint hår och hakan högt över ytan.
• Helena klättrandes ner för badtstegen, baklänges och långsamt.

Alla mår bra av att använda sin intellektuella förmåga och varför inte bara ta sig an varje ny uppgift med syftet att göra så gott det går – att göra det bästa?
Jag har nog tänkt så i teorin. Det har blivit något helt annat i praktiken. 

För ett år sedan hade jag aldrig trott att jag skulle simträna.

I dag hade jag en helkväll i simhallen igen. Tankarna om den gammla icke-vattengillande-bröstsimmaren tog kommandot över mig och jag plaskade och frustade mig fram längs bassängen i ett försök att vara under vattnet, anads ut och upp igen. Alla framsteg som jag gjorde sist var som bortblåsta men med dem i minnet fortsatte jag bara att försöka, försöka och försöka igen.

Precis som de andra träningskvällarna behöver jag nästan en hel timme innan jag lugnar ner mig, litar på min egen förmåga, blir vän med vattnet och börjar slappna av. Efter en timme börjar jag dessutom blir riktigt sur och skäller tyst ut mig själv och bestämmer mig:
– Fokus. Slappna av och tänka positiva tankar om vattnet.

Och det är då som bitarna faller på plats och jag har tagit ett litet steg framåt.

I dag har jag paddlat mig fram med armarna, försökt ta i och känna att jag får tag i vattnet.
Armtag. Neutral nacke. Andas ut. Slappna av. Lugn och fin. Upp och ta luft och så kraftiga armtag!

Never quit!
I can!