Triathlon på hjärnan

Det kommer förändra den du är, det du tänker på, vem du vill vara. Jag bara varnar dig. Börjar du med triathlon så var beredd – det sätter sig på hjärnan!

Nu undrar jag – när blir man triathlet? Är det när man har bestämt sig, börjat träna eller är det när man har gjort alla grejerna, simmat, cyklat, sprungit efter varandra och börjat få koll på tävlingsrutinerna som man får kalla sig triathlet? Eller måste man först ha genomfört ett lopp, börja prestera bra tider?

Eller har man blivit triathlet när man inser att triathlon har fastnat på hjärnan? När man som jag pratar om det varje dag och har tejpat upp World Triathlon Stockholms kampanjaffisch på jobbet? Är man tritahlet då?

Det är tur att jag har Roger hemma som är lika insnöad på sporten som jag. Annars skulle säkert mina kolleger på jobbet storkna av mitt surr om simning, nya framsteg, svårigheter och framför allt av glädjen.
Det är en fantastisk roligt projekt att träna triathlon. Det finns så många utmaningar, så mycket att lära sig, en mängd detaljer att upptäcka och slipa på. Det tar helt enkelt aldrig slut.

I morse vaknade jag med skön träningsvärk djupt inne i kroppen. Jag har nästan aldrig upplevt träningsvärk på det här sättet. Efter gårdagens race så känner jag att kroppen har jobbat på riktigt, om än kort. Men på ett helt annat sätt än den är van vid. Och jag älskar det! (Tjohoo vad vältränad jag ska bli!)

Jag längtar tills jag har blivit mer van, mer varm i triathlonkläderna (och köpt mitt första set) det ska bli så kul att komma till den punkten att jag har kontroll på alla moment. Det är svårt att skynda långsamt när det är roligt och nu ... gör det plötsligt ont i benet igen ... Jag gör mitt bästa att försöka se träningen ur ett längre perspektiv. Ta det lungt. Vara nöjd med de framsteg jag gör.

I dag satsade jag min kväll på gymmet. En effektiv timme. Jag började förbereda mig redan när jag lämnade jobbet och klev ut på Gävlegatan och gick mot tunnelbanan. Jag laddade med musik i lurarna, solen sken genom regnmolnen och mitt ansikte blev blött av ljummet sommarregn. Redan där började mitt pass. Jag går in i mig själv, känner in kroppen och håller sedan samma fokus genom alla övningar. Rygg, axlar, bröst och armar. Fullt kontroll och totalt kontakt med musklerna. Det ger utdelning.

Fokuserad på gymmet, då är jag inte social. Enda stunden när jag är helt tyst ...

Triathlonnötning vid Sjöhistoriska

Tisdag och dags igen för World Triathlon Stockholms generösa träningskväll på Djurgården i Stockholm. Helt gratis. Massor av träningstips och numera mängder av triathlons sugna träningsgalningar. Kan det bli bättre?

Fokus under infomötet inför träningskvällen. Med Roger.

Sol, sol, sommar och härliga 27 grader i luften. Stockholm sjuder av aktivitet så här års. Det var en härlig känsla att kryssa genom stan med cyklarna på taket och ladda inför ännu en triathlonträning vid Sjöhistoriska på Djurgården. Min tredje.

Jag bestämde mig för att hålla min strategi att lägga allt fokus på att hitta någon slags bekvämlighet i det kokande, bubblande vattnet där jag har lärt mig att det under varje start utspelas ett slags krig. Medan de flesta andra lyssnade på experternas råd, till exempel simlandslagstränaren Micke Rosén, så plumsade jag i från bryggan och körde 10 min insim.

Resultat och lärdomar från kvällen

1. Jag lyckades fokusera på mig själv och hitta in i tretaktsandningen mitt bland alla bubblor och virvelvindar. Jag såg fötter utan att rygga undan men aktade mig noga för bröstsimsparkarna.

2. Jag kan i lugn och ro fokusera inåt och tävla mot mig själv. Ingen annan har varken tid eller lust att spana in min simteknik.

3. Det lönar sig att öva. Jag tar inte stora kliv framåt men jag blir lite, lite bättre för varje tillfälle. En minut snabbare sim förra gången och en minut snabbare sim ikväll! Bra utveckling.

4. Triathleter är ett förbannat trevligt folk! Jag trivs i det här sammanhanget.

5. Att simma 400 m, cykla 7 km, och springa 2,4 km är oväntat slitsamt men hur kul som helst!!

Lugnet före stormen. Start om 2 minuter.

Mikael Rosén ger proffsiga simtips.

Rena rama krigsscenariot. Starkast vinner.

Och så sista sträckan. Iväg på stolpiga ben! Tjohoo vad kul!

Tjejsimmat i Vansbro

Dryga 3000 tjejer i våtdräkt och badmössa! En störtskön syn. Att det dessutom var grymmaste sommarvädret och otroligt vackert vid Vanån var en riktigt härlig bonus när jag fixade tjejsimmet i Vansbro i helgen. Att vattnet inte ens var 16 grader tänkte jag inte ens på.

Uppvärminingen var det ingen som hoppade över.

 

Klart, iskallt vatten. Kokande av tjejer, kvinnor, damer och någon enstaka flicka, i alla former och åldrar. Näckrosor och publik längs strandkanten. Glada skratt. Förskräckta tjut. Peppande ord. Stämningen var minst sagt speciell under helgens Vansbrosimning och jag hade aldrig kunnat ana att jag skulle bli en del av det. Tanken har faktiskt aldrig slagit mig. Inte förrän den där julklappen med min fina våtdräkt. Och jag är så glad att vatten och simning har blivit en del av mitt liv.

Något jag tänker på varje dag. Flera gånger om dagen. Jag tänker på hur jag ska lyckas komma förbi mina hinder, utvecklas och lyckas med mitt mål att simma 1500 meter i öppet vatten.
Hur ska det gå den 25 augusti under Stockholm Triathlon?

Starten.

Folkfest och simning, allt i ett.

Tjejsimmet var en bra milstolpe. 1000 meter, uppströms med inslag av trängsel och tävling. Även om jag upptäckte att 150 tjejer eller vad det nu var i min stratgrupp, är flera gånger mindre buffliga än 30 stora och starka triathleter som bara tränar vid Sjöhistoriska ...

Jag var mer nervös än jag själv tyckte var motiverat. Men så fort det iskalla vattnet trängde igenom våtdräkten och jag tog mitt första simtag och andades ut i vattnet så var det som bårtblåst. Jag älskar verkligen att simma i öppet vatten. Och i klara friska Vanån var det bara en fröjd. Jag tog tillfället att tvinga mig till crawl trots att andningen var knasig och pulsen allt annat än lugn.

Jag gick ut till vänster där det är betydligt mer strömt och därmed tyngre att simma för att komma förbi de långsammaste i klungan. En glad och pigg medtävlande hejade och fällde några kommentarer och i en slags tyst överenskommelse började vi tävla så smått med varandra. Drog på, kom efter, drog förbi och peppade. Så fort jag tog till crawl så kom jag snabbt i kapp eller förbi vilket motiverade mig ännu mer att göra crawl försök.

När målet närmade sig bestämde jag att jag skulle crawla de sista metrarna bara för att göra ett statment för mig själv! 26:44 stannade klockan på och jag klarade därmed målet att simma på under 30 min.

Jag var faktiskt precis så här glad!

Vansbrosimningen var verkligen över förväntan trevligt, roligt, härligt och vilken folkfest. För hela familjen. Jag kan verkligen rekommendera det varmt. Jag hann inte mer än att stiga ur vattnet när tankarna om nästa års tävlingar började ta fart ...

En dusch, och lite mat och sen bar det av till tävlingsområdet för Vansbro Tritahlon där min Roger var i fullfärd att köra en halv ironmandistans. Olyckligt nog krockade det med mitt sim. Jag var riktigt nyfiken och spänd på att få insupa den atomsfären och få kika på en del kända namn och riktigt, riktigt tuffa killar och tjejer. Vilken inspiration.

Roger gjorde ett kanonlopp och överraskade oss alla och framförallt sig själv med att förbättra fjolårets tid med 14 min. Han gick in på 05:01 och jag var så stålt! Vilken man jag har!! Han är en riktigt inspirationskälla.

Colting grattar vinnaren i Vansbro Triathlon.

Helgen avslutade vi med att Roger simmade en full Vansbrosimning på sönadagen på fina tiden 50:01.
Och så fort bilen hade rullat in här hemma i Gustasvsberg så dök jag in i huset. Gjorde ett snabbt ombyte och stack ut på en försiktig löptur i kvällssolen!

Dämpade skor, grus och 5 km. Oj vad med spring jag har i benen!