Trailpremiär i Hellas

I dag hamnade jag lite ur spår. Äntligen! Jag har ju tänkt länge nu hur bra, nyttigt, jobbigt och effektiv träning det är att springa off track.

– Den här slingan, den gröna, den tror jag blir kanon för er!
Killen i blå Björn Dhälie Cross-skidjacka nickade bestämt mot mig och min goda väninna Irmi och verkade helt klart ha full koll på alla spår kring det populära friluftsområdet Hellas i Nacka. Han såg dessutom både snäll och ärlig ut i blicken så det fanns ingen anledning att inte tro honom. Så Irmi och jag skuttade förväntansfullt iväg längs spåret ... Mentalt laddade för 18 km slät och fin löpning i prattempo. Ett typiskt distans-söndags-pass med andra ord ...

Irmi – stark som en oxe, minst! Kul med löpsällskap som är på samma nivå!

I dag hade jag och Irmi stämt träff  med ambitionen att testa ett helt nytt sätt att umgås. Vi skippade det först tilltänkta krogbesöket inne i Stockholm på lördagkvällen och bokade istället in ett långpass löpning på söndagförmiddagen, med påföljande bastubad och lunch i Hellasgården.

Så långt flöt allt på bra.

Tills vi träffade killen i Björn Dhälie Cross-skidjackan – då hamnade vi helt åt skogen. Den där gröna slingan var allt annat än ett vanligt löpspår, det insåg vi efter knappt 2 km när det plötsligt blev så brant att det var omöjligt att ta ett enda löpsteg.

Förutom, när vi hade trailat av en 12 km och hamnat i ett slags glapp mellan de slitna, svagt skymtande gröna markeringarna som fungerade som vår livlina tillbaka till civilisationen och tvingades springa fram och tillbaka tre gånger tills vi började bli tveksamma över vilken riktning som vi senast kom ifrån (bör man ha med sig karta när man trailar??), så var det heeeelt ljuvligt!!!!!! Otroligt jobbigt. Bitvis väldans blött och brant men på det stora hela så jublade kroppen. Snacka om funktionell träning: höftböjarna blev slitna, knäna lite ömma, huvudet fick jobba medan fötterna trixade och skuttade än hit, än dit, upp ner, kors och tvärs.

Det här blir man stark av. Det här ökar kroppskontrollen. Och dessutom känns det trots allt slit ganska skonsamt eftersom tempot blir betydligt lägre än när man spettar på som vanligt i löpspåret.

Jag är så glad att den där killen lurade oss att ta helt fel spår. Jag var riktigt, riktigt trött och nöjd (det här måste jag göra om snart). Vädret var blött men temperaturen helt perfekt. Garminklockan visade 15 km. Vi var ute i nästan två timmar. Det var ju ingen sprintfart direkt men långsamt nötande (inklusive en del irrande) är ju precis det jag behöver.

Efteråt firade vi med bastu och en god lunch precis som många andra friluftsälskande Stockholmare som var där.

Dimman låg tät. Så här års brukar skridskor vara en vanlig aktivitet just här.

Magi, tycker jag, grått tycker många andra ... men hallå ... kolla vad vackert!

Det blev inget vinterbad för oss just idag men många andra hoppade i.

Trötta och hungriga på riktigt! Maten satt som en smäck.