lördag 22 mars 2014

Lördagsgodis

Äntligen! I dag såg jag något glimta till djupt där inne i Rogers ögon. Något som jag kämpat stenhårt för att se. Något som han möjligtvis har formulerat med ord men det har inte riktigt nått fram till ögonen. Men idag hände det: Jag impade på Roger med min simning.

I dag hade vi banan för oss själva. Så jag fick en idé:
– Vi tar varsin sida av banan och så simmar vi samtidigt. Jag vill att du visar hur fort det ska går när du trycker på lite.
Roger skrockade lite åt mitt förslag som gick ut på att jag vill få ett hum om hur fort jag måste lära mig att simma och hur det känns att hålla den farten.
– Alltså du ska ju inte race:a på allt vad du orkar för att klara bassänglängden. Simma som om att du ska tävla och köra 1500 meter.
– Okej, Vansbrofarten då, säger Roger, jag trycker på lite.
– Ja, så får vi se om jag hänger med.
Sagt och gjort. Det var bara att köra.

Och jag simmade, tog i höll koll på Roger och föll in i hans armfrekvens, fast det räckte ju inte för att hänga med märkte jag genast. Han får självklart ut betydligt mer kraft ur varje armtag än jag. Då tog jag till det hårda artilleriet: TI-tekniken.
Så fort jag kopplade på all teknik så strikt jag kunde så hände något. Att både ta i ordentligt, glida och verkligen sänka nacken och sträcka kroppen som ett spjut.
Och vet ni ... jag hängde med!!! Underbara TI!! Mitt bästa vapen!

Jag skrattade och sa till Roger att det kändes helt okej och det var varken orken eller flåset om stoppade, det vara snarare svårt att kroppen att utföra hela rörelsemönstret korrekt utan att trassla ihop armar och ben.

Vi körde igen. Och igen. Och sen sa Roger lite kaxigt:
– Okej, nu kopplar jag på benen.
Jaha.
Jag gav järnet och hängde med.
Det var då jag såg den där glimten i Rogers ögon:
– Älskling nu tryckte jag på bra, det där var inte Vansbrofart.
YES!!!

Nu är det pay off time! Nu märker jag att allt slit verkligen har lönat sig. Nu får simhallshajarna (35-åriga män som tror att det äger bassängen) se upp. Nu kommer jag och nafsar dem i tårna!

I dag blev det alltså ett gäng ordentliga och roliga intervaller med bra fart. Nästa gång får jag testa längre sträckor.

Som om inte detta var nog så utmande Roger mig på att simma så långt jag kunde utan att andas. En galen idé för mig som är vattenrädd.
Men idag så verkade det mesta funka.
25 meter fixade jag och upptäckte ett lugn i att vara under ytan. Magiskt.

Efter simmet hann vi med lite cykel också. Vårpremiär!! Lite kallt, lite för ivrig. Jag fick syra i låren efter de först backarna.
Jag hade hoppats på en starkare känsla efter all spinning i vinter. Men den kanske finns där. Årets första 35 km kändes trots allt ganska snabba och lätta om jag jämför med förra året.

Redo för cykel (cykehjälm och glasögon är ju inte det sportigaste ...)
Fantastiskt kul att göra roliga saker tillsammans.



8 kommentarer:

  1. Jag som inte ens simmar; får ändå gåshud!! Haha! Vilken känsla! :-))
    Kram M

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fniss! Jag kunde knappt tro att det hände! Jag är grymt nöjd.

      Radera
  2. Fantastiskt kul läsning! Jag blir glad på din skull. Swimmers high!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Kicki! Simningen är så magiskt när det går framåt.

      Radera
  3. Alltså, den här glädjen du förmedlar med din träning, oavsett vilken gren - underbar! Smittar enormt!

    (och det där med att göra roliga saker ihop, dvs träningssaker, har min man preciiiis börjat förstå tror jag. Inte simmar vi några vansbrolopp men att överhuvudtaget träna tillsammans är ju jättekul!)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Beata! Så roligt att få sådan feed-back. Det värmer såklart gott i hjärtat. Och på tal om hjärtat så är det väl ur det jag skriver. Rakt ut hjärtat, utan att tänka så mycket och tja ... jag gillar ju att berätta historier, så är det också. Framförallt så tycker jag att det är kul att visa på lyckan i det lilla och glädjen i vardagen! Kul att du och din man nosar på träningen tillsammans. Det binder tajta band att svettas ihop!

      Radera