Stark känsla

Konsten att leva starkt, känna sig stark, vara stark ... även de dagar man är jäkligt skör.

Det här blir extra tydligt för mig när jag simmar. Är jag inte i balans, känner jag mig lite ömklig, låg, en smula ledsen då ligger jag där i vattnet och får svindel när jag simmar över skarven till den djupa delen av bassängen och ser hur botten sluttar ner till fyra meter. Jag blir rädd! På riktigt och det enda jag tänker på är hur jag längtar till att kaklet ska dyka upp och jag är färdig med min längd.

Klarar man bara att simma en 50-meters längd och är tvungen att klamra sig fast vid kanten och pusta ut, då kan man ju lägga ner hela triathlonsatsningen på studs. Så kan jag ju helt enkelt inte ha det.

Jag har simmat och känt mig usel nu ett par gånger, men jag vägrar att ge mig. Det är bara att nöta, tänker jag och igår kände jag mig plötsligt i fas med mig själv.

Jag simmade 1300 meter varav 500 meter med paddlar och dolme, och det gick lysande!
I morse var det dags för sim igen och YES! I dag känner jag mig stark och ingen vattenrädsla i sikte.

Simträning ger resultat men det krävs tid i vattnet. En gång veckan räcker inte för att utvecklas. För mig så verkar tre gånger per vecka göra markant skillnad. Jag är så tacksam varje gång jag hinner få till ett pass. Morgonsimmen är underbara. I morse var jag inte riktigt vaken när jag gled ner från kanten (dyker inte, no way!!) och ner i det svala vattnet. Lite vatten i ansiktet, på med glasögonen, ett djupt andetag och sedan fötterna mot kaklet och så iväg i vattnet. Och är jag på rätt humör så är det inte så dumt att omslutas av vattnet och befinna sig i den dämpade världen under ytan.

Lite Halloweenmys på gymmet måste man ju hinna med! Svettigt!